Heliga bananer vad kallt det är nu! Jag gick som en förskräckt fågelskrämma hela vägen till trummorna.
De var, om inte de längsta så åtminstone de stelaste, mest pressade trettio minutrarna någonsin. En timme hemifrån alldeles ensam och övergiven i en källare med en skrytig och glassig dansbandstrummis...
Jag sprang därifrån sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar